När jag förstod att utmattning egentligen är utveckling

Jag vet inte hur många gånger jag varit utmattad i mitt liv. Ibland kändes det som att hela livet gjorde mig utmattad. Det är så många saker i livet som påverkat mig så djupt. Som högkänslig ser jag nu att jag upplevde mitt varande på så många olika sätt, i så många dimensioner, ur så många perspektiv, utan att då vara medveten om det. Och allt detta snurrade runt i mig och bearbetades djupt, djupt, djupt, och även det djupa bearbetandet var för det mesta omedvetet, då. Det var ju så jag var, jag visste inget annat så jag tänkte inte på att det var högkänslig jag var. Men det fanns alltid en undermedveten medvetenhet om att det fanns mer lätthet i livet än vad jag upplevde, men jag var inte i kontakt med det. 

Med det sagt vill jag fortsätta den här berättelsen från slutet, från mina senaste utmattningar. Vid det här laget var jag så trött på att vara trött, och det kändes som att jag  blev ännu mer utmattad av att vara utmattad. Jag började se att en del av mina beteendemöster och “sanningar” eller inlärda idéer om hur jag borde vara för att vara duglig, inte fungerade längre. Som till exempel att jag måste vara effektiv, perfekt, göra allting rätt och snabbt, jag skulle vara glad och trevlig, borde alltid säga ja till allt, även om jag inte riktigt kände för det. Jag skulle vara innovativ, kreativ och drivande, jag skulle vara ett bidrag till min arbetsplats och mina kollegor.  Jag skulle, jag borde, jag måste… 

Under mina tidigare utmattningar började en jagande känsla komma smygande, jag kände mig jagad, axlarna spändes och det stack i nacken. När min chef stack in huvudet och ville något fick jag en blixtsnabb automatisk känsla av att jag gjort något fel, fastän jag i princip aldrig gjorde fel, jag var ju duktig flicka och perfektionist. Att vara fel var förbjudet hos mig, ändå hade jag en smygande känsla av att jag var fel. Jag började känna mig andfådd i själen, som att det bränsle som drev mig gick på ångorna. Hela jag kändes som lågan på ett ljus som precis håller på att brinna ut, den svaga flämtande lågan som flackar hit och dit i sin kamp för att få skina.

När delar av min fasad, min bluff om den duktiga flickan började falla isär kom skammen.  Nu ser ju alla att jag inte klarar allt jag brukar klara, eller sagt att jag ska klara - så lät tankarna. Och jag kände mig kass, dålig och skamfylld över att inte klara av allt lika bra som alla andra, eller ens så bra som jag brukade klara av saker. Vem var jag om jag inte var allt jag trodde att jag var? Vem är jag om jag inte är effektiv, duglig, perfekt? 

Jag blev så trött i själen att jag inte klarade av att jobba som jag tyckte att jag borde jobba, jag tappade fokus, fick yrsel och tappade närminnet. Jag tröstade mig med mat och gick upp i vikt. Jag grät mycket i det dolda och skämdes över det. Jag somnade utmattad på kvällarna men vaknade mitt i natten, sjöblöt av svett och fysiskt andfådd som om jag hade sprungit en längre sträcka, och jag hade hög puls. Och tankarna snurrade. Under mina första utmattningar använde jag den vakna tiden till att arbeta. Jag låg vaken på natten och tänkte på jobbet, löste problem, planerade kommande arbetsmoment. Och då kände jag mig så himla nöjd och effektiv, att jag använde ALL vaken tid så effektivt. Jag får en klump i halsen bara av att skriva om det. Tänk så avstängd jag var från min inre visdom, den som började viska “det här fungerar inte längre, tänk om det finns ett lättare sätt att leva…?”

Om du känner igen dig i detta bjuder jag in dig till att ta en paus här, och känna in hur det faktiskt har varit för dig. Ta några djupa, lugna andetag och ge dig själv medkänsla. Vad driver dig, hur driver det dig, och hur påverkar det dig? 

Hur det påverkar mig? Jag kommer i kontakt med sorg över hur hårt och ovarsamt  jag drivit mig själv. Under vissa perioder var jag så trött och deprimerad att jag grät när jag klev ur sängen på morgonen. 

Så jag sökte hjälp. Och fick syn på många saker. Jag fick syn på vad som inte fungerade längre. Att prestera som en robot eller maskin fungerade inte längre. När min så kallade perfekta fasad sprack började undangömda delar av mitt sanna jag sippra ut. Min högkänslighet började sippra ut, min lust till att njuta av livet och inte bara överleva det eller genomlida det. Gammal ogråten gråt över smärtsamma upplevelser sipprade ut. Nya och gamla sorger fick ta plats och kännas igenom. Skammen över att inte ha hållit ihop. Men så hände något.

Skammen fick en kram av Medkänslan som kunde tala om för mig att det är okej att det blev så här. Medkänsla ropade på sin kompis Möjlighet som kom och berättade att det finns andra möjligheter, det går att välja om att välja nytt, det behöver inte alltid vara så här. Jag började njuta av att känna ny energi i mitt varande.

Jag började känna att min gamla självbild började dö ifrån mig, och ett nytt jag växte fram. Den jag hittills varit som drev hårt och pressade på, fick falla ifrån mig. Och det var egentligen inte ett nytt jag, det var ett sannare jag, mera jag, det jag som jag innerst inne var, alltid hade varit, och borde ha fått vara hela tiden om inte familj, samhälle och livet sagt till mig hur jag borde vara för att duga och prestera. Allt detta kunde jag släppa taget om, och jag var villig, verkligen villig att ge upp min gamla självbild. Vem trodde jag att jag var? Vem skulle jag vilja vara?

Vem tror du att du är? Vem skulle du vilja vara? Och skulle du vilja släppa taget om något som inte fungerar för dig längre? Hör av dig så pratar vi om det. Och det viktigaste: ta hand om dig.